Lantmarskalken Per Ribbing anses vara den mest betydande av grundarna till den författning som bestämde hur Sverige skulle styras under frihetstiden, d.v.s. större delen av 1700-talet. Grundarna kallades 1719-års män eller ”riksfäderna” (enl Elgenstierna).
Adeln beslöt 1756 att sätta upp den byst som nu finns i Lantmarskalkrummet, men det blev inte gjort förrän 1809.
Per Ribbing, denne som eminent duglig ansedde ämbetsman,föddes den 14 maj 1670 och tillhörde den friherrliga grenen af Zernava. Hans far var landshövdingen Leonard, farfar var den mycket framstående krigaren Peder, som blev friherre och inte speciellt lyckad ämbetsman som riksråd.Farfarsfar Lindorm var också riksråd.
Per tog studenten i Uppsala 1685, studerade sedan i Lund och blev kommissarie i kammarrätten 1693, lagman i Halland 1710 och landshövding i Uppsala 1714. Runt sekelskiftet anlitades han av kungen som agent i egenskap av kungligt sändebud i olika länder. 1718 utnämndes han och brodern Conrad av Karl XII till överordningsmän för allmän ordning och hushållning i Stockholm.
Per var tidigt med i rikspolitiken och deltog redan på den krisriksdag som kanslipresidenten och riksrådet Arvid Horn kallade till då Karl XII flytt till Turkiet efter Poltava, mest för att skaffa mera pengar till kriget. Karl XII gillade inte inkallelser av riksdagar då han var borta – han fjärrstyrde verkligen Sverige. Runt dessa år kom de första tecknen på opposition och en ytterligare riksdag tillkallades av rådet med Ulrika Eleonoras stöd 1714. Också då var Per med. Nu spreds ryktet utomlands att förberedelser gjordes inom adeln för att återställa fri- och rättigheter. Karl XII kom dock hem i november 1714 och tog tillbaka befälet över landet. Görtz, mannen med nödmynten, som kommit till Sverige året innan och vunnit kungens förtroende, fick successivt ökat inflytande och införde förvaltningsformer som fick det att knaka i ämbetsmännens lojaliteter.
Per var utpräglat konservativ och en stark motståndare till Görtz förvaltning. Redan vid jultiden 1715 påstås han ha närt planer på ändring av statsskicket. De främmande diplomaternas meddelanden till sina hemländer visste också alltmer att berätta om att en ny författning skissades i djupaste hemlighet 1716, eller kanske t.o.m. tidigare, av de personer som sedan skulle bli ledande 1719 och av vilka Per ansågs vara den främste.
(Det är förbryllande att han av kungen kunde bli utsedd till överordningsman i Stockholm med sådana ambitioner, tycker jag. Eller var kungen angelägen om att hålla ett öga på Görtz?). Förutsättningen för en statsvälvning var emellertid Karl XII:s död (vilket man räknade med inte skulle dröja – så som han for fram) och arvsrättens underkännande. Även Karl XII syster Ulrika Eleonora hade planerat för att ta makten efter kungens död, men hade inte räknat med att hon inte skulle tillerkännas arvsrätten automatiskt.
Efter kungens död den 30/11 1718 hände saker och ting snabbt. Den 48-årige Per Ribbing var i sin krafts ålder, ståtlig till utseendet, en god talare, dristig i rådslag, fyndig och oförskräckt. En given ledare således. Han fick Ulrika Eleonora att avsäga sig arvsrätten och lova att godta den kommande regeringsformen, om hon ville väljas till tronföljare. Den 22/12 utsågs han till ordförande i kommissionen efter Görtz, som häktats direkt efter kungens död.
Det gamla utkastet till författning hade Per omarbetat tillsammans med justitieborgmästaren i Stockholm, Anders Hylten och domprosten i Uppsala, Lars Molin. Dessa två engagerade han också som representanter för borgare och präster i Görtz-kommissionen, som arbetade snabbt. Utan hänvisning till något lagrum dömdes Görtz till döden.
Under de förhållanden som rådde i landet var valet av lantmarskalk, som förde adelns talan vid riksdagar, mycket viktigt. Detta framhölls av Ulrika Eleonora i rådet den 5/1 och hon biföll också utan tvekan valet av Per Ribbing, då han föreslogs av riksråden Sparre och Baner ”såsom en man, den där hade god kunskap om riksens tillstånd och hade gåvor att föra ut det”.
Han blev sedan medlem i det utskott som utarbetade de nya grundlagarna. Det tidigare utkastet fick justeras som en följd av att klassindelningen på Riddarhuset upphävdes, vilket tog bort högadelns dominerande makt. Per Ribbing hade tänkt sig ett högadligt rådsvälde, vilket nu i stället fick bli ett lågadligt ämbetsmannavälde. Grundlagarna var emellertid i sin huvudsak utarbetade och det tog bara en vecka att göra färdigt regeringsform, valakt och kungaförsäkran. Regeringsformen undertecknades den 19/2 av Ulrika Eleonora, som valts till regent. Samma dag halshöggs Görtz.
Per Ribbing stod efter riksdagen 1719 som första namn på förslagslistan till riksråd och torde ha blivit utsedd till kanslipresident om han inte avlidit av slaganfall den 14 april 1719. Han är jordfäst i Julita kyrka och hans vapen hänger i Ekeby kyrka.